jag hoppas att jag en dag kan få leva normalt, att jag inte böver leva lika begränsat som jag gör just nu
Då jag befann mig på ett ställe som var vackert som ett paradis, fick se världens färger och vad den har att ge. Gud vad jag saknar jag kan aldrig förklara det, varje dag var underbar och jag vill känna de igen. Då jag kunde leva normalt och känna friheten, känna solen som värmde mig. Jag levde som en ganska normal 17 åring, fester och killar var ganska kaxig mellan åren.
Jag hade problemen hemma så livet var rätt hårt, när jag plöttsligt fick en ilning igenom ryggraden.För hjärtat gjorde ont ja och marken börja snurra, kanske var detta bestämt ifrån min början.Trodde jag var sjuk ja det måste vara fysiskt men fick sen så fick jag reda på att detta var psykiskt.Börja undvika platser som gjorde mig räddjag trodde nått var fel på mig så läkarna har inte rätt.
Dom hitta inget annat än att ställa diagnosen agrofobi, panikångest och gav mig antidepressiv.För kroppen skakar hejdlöst och det gör ont i mig, hjärtat slår hårt och jag får ingen luft.Jag mår illa, nästan svimmar det här e tufft.Min stress och min oro ja det blev till en sjukdom, panikångest vet du ens vad jag talar om?
Kommentarer
Postat av: Kimberly
kan inte säga att jag förstår hur du har det med din sjukdom. Men kan säga att jag tycker synd om dig och hoppas att det ska kunna bli bättre någon gång. Sen måste jag säga att om det är du på bilden så tycker jag att du va otroligt söt. :)
Trackback
