Rädd för döden
De flesta människor har en stark rädsla för något. Kanske spindlar, åska, höjder osv. Jag har alltid varit livrädd för åskan och att vara ensam i mörker men de senaste månaderna har en ny sak dykt upp. Döden.
Ja det är hemskt att vara rädd för något men den här känslan är nog ännu värre. Att gå och tänka varje sekund, undra om jag får höra min klocka imorgonbitti? Undra om jag kommer kunna säga grattis till Lina imorgon. Undra om jag hinner träffa Farfar. Undra om jag hinner fira midsommar. Osv. Det är så hemskt. Jag kan sitta och gråta, skaka och blir helt förstörd när jag tänker på det. Det... Nej fy.
Det har fått mig att växa, att se allt ljusare. Att vara glad över att jag lever. Och att livet, är det underbaraste och mest spännande sak som finns. Alla upplevelser, alla motgångar, framgångar, nya vänner, pojkvänner osv. Allt! Magiskt. Ni tror antagligen jag är störd nu haha... Men det är sant, jag älskar allt med det. Självklart är jag deprimerad så jag bara vill stänga in mig på rummet tills år 2050 typ men nej aldrig! Jag älskar livet och vill verkligen aldrig någonsin försvinna. Aldrig bli av med detta fantastiska liv vi har.
Det som är värst är att denna rädsla har försvunnit. Nu tänker ni "Vad snackar hon om, det är väl bra om känslan har försvunnit?" Ja klart det är bra men jag känner mig som nå mongo också. För nu tänker jag istället: Alla dör och det är inget konstigt. Göra det som ung är väl tråkigt men förstå hur mycket jag hunnit med. Är inte det lite skrämmande? Lite hemskt att jag inte bryr mig längre? Att det gått så jävla långt så jag låter "emo" om jag ska använda det utrycket nu. Vad som än kommer hända med mig, dig eller någon annan så händer det av en anledning som ingen kan ändra på. Det bara är så
Kommentarer
Trackback
