Rubriker stämmer. Nu är det såhär, jag måste skriva av mig. Passar på nu när man inte har så många läsare. Som de flesta vet har jag mitt tjejgäng som jag gör allt med. Men så kan jag inte säga längre, jag hade!
Ni vet när allt runt om bara är en jävla röra så man vet knappt vad man säger eller vad man gör? En sådan period har jag haft. De sa en sak och jag spelade över tycker jag själv nu efteråt. Jag förlorade det viktigaste och finaste jag haft. I början brydde jag mig inte för jag förstod inte att dessa människor hade en så stor plats i mitt hjärta. Inte förens nu har jag fattat. Erik min pojkvän blir t.om orolig över mig. Så fort vi småtjafsar, tex i bilen. Öppnar jag bildörren och försöker hoppa ut. Utan att vara rädd, för jag vet det... Det mina bästa vänner visste redan då. Jag har bara dom och Erik. Och utan Erik har jag ingenting. Ärligt talat, jag älskar honom så otroligt mycket och han är den som torkar mina tårar så fort jag tänker på sommaren, eller utekvällar överlag med de tjejerna jag en gång hade. Jag förstod inte att de älskade mig, jag började hacka ner på dem. Varför? För jag skulle se hur de ska ta det. Eftersom jag inte kände att jag fick något tillbaka, jag försöker ge jag försökte skapa tiden. Men inte så mycket jag hade kunnat. Såg fram emot att sluta jobba så jag hade pengar och göra saker med dem. De människor jag ville göra allt med. Jag har en klump i magen, halsen och är tårögd när jag skriver detta. Vet inte om de är för jag skäms, är ledsen eller bara känner saknad. De är nog alla delar. Oavsett om allt är försent nu, för oavsett hur mycket jag anstränger mig så får jag inte tillbaka kontakten. Och om jag en vacker dag får det så har jag nog förstört de vi hade.

Ni kanske tycker de ser ut som jag skriver en hel jävla sofijah låt men detta är hemskt. Jag har aldrig känt mig såhär. Jag bor inte ens hemma för kan inte vara ensam. Första natten själv inatt på 2-3 veckor tror jag och de var hemskt. Låg inte och saknade Erik som jag trodde utan jag låg och skratta medan jag samtidigt grät över roliga saker jag tänker på. Jag förlorade inte bara mina närmsta vänner utan även min absolut bästa vän. Jag vet inte vad jag ska göra och hade jag kunnat frågat er om vad jag ska göra för att de ska bli bra hade jag gjort de. Men istället visar jag svaghet. Leker stark, obrydd, tuff men de går inte. Inte ens JAG klarar av en sådan sak och jag brukar kunna göra det. Men de är då jag fattar hur ont det här gör för mig. Men som sagt, är överlycklig att Erik är där, håller om mig varje dag då jag brister. Försöker ge mig tips på hur jag ska ställa allt till rätta. Jag tror jag varit i skolan 4 dagar MAX på 3 veckor. Jag skyller på att jag inte har några lektioner så jag inte får ångest men sanningen är den att jag är för svag. Det ömmar i mig och jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.