"Man väljer hur sitt liv ska bli.
Man väljer sin tid, hur man själv vill spendera den, men främst med vilka.
När du blir sjuk märker du vilka som är dina vänner, och vilka som bara utger sig för att vara det.
De som väljer att svika dig under din sjukdomstid är inga vänner,
det är de som väljer att stötta dig och vara med dig som är det.
De som är energitjuvar och tar mer än ger, de som inte unnar dig lycka är inte din vän.
Oavsett hur man själv mår, finns det inget viktigare än att ställa upp för en kompis som behöver det.
"sätta andra före en själv"
Och om man då sviker är inga argument godtagbara, för då har man redan visat sitt sanna jag gentemot sin vän"

Har du någon gång varit med någon med vetskapen om att det bara är för stunden? Att du aldrig kommer få vara där du är igen?

Det är en speciell känsla... Att ligga i någons armar och veta att det inte kommer att vara för alltid. En sommarflirt du hade under dedär 6 veckorna utomlands i somras. Någon du träffar men vet kommer flytta långt ifrån dig.

Du passar på att njuta fullt ut eftersom du inte vet när det tar slut men du kan inte riktigt slappna av när du vet att du inte kommer ligga i den famnen under resten av ditt liv. Du kanske inte ens ligger där imorgon.

Jag minns exakt den känslan men inser hur svår den är att beskriva. Jag kommer ihåg när jag vaknade och jag drog mina fingrar över hans bröstkorg, tills sängen blev för varm, klockan för mycket och han skulle packa. Han var inte mannen i mitt liv eftersom jag visste att han skulle flytta, men ändå kunde jag inte sluta låta mina fingertoppar trippa över hans mage.

Jag låg i sängen den kvällen och skulle somna när jag vände mig om och tittade på min älskade som låg bredvid och just i det ögonblicket insåg jag - det här blir min sista natt i denna säng med den bästa människa jag någonsin träffat...

Jag flätade mina händer i hans och lät hans läppar röra mina trots att jag visste att när jag går imorgon så kommer jag aldrig mer att komma tillbaka.

Det kändes ibland sorgligt då speciellt vid avskeden/avskedet och det känns ofta sorgligt nu... Men jag minns vartenda andetag. Jag minns formen på händerna och exakt hur leendet såg ut. Jag glömmer inte ett enda ord han sa och jag glömmer aldrig hur han såg på mig.

Det var vackert och sorgligt på samma gång.
Stå där och vara omtyckt av den vackraste människan i världen.
Stå där i mörkret och veta ”imorgon är han borta”.
Stå där och se på honom hur nervös han är för sin flytt.
Stå där och höra av honom ”Hade jag inte träffat dig, hade jag aldrig haft något att sakna här hemma”

Man vill alltid ha det man inte kan få