Forni ♥
Ibland hittar man någon som man bara klickar med. Det behövs inga knep eller någon kamp. Det är enkelt och okomplicerat redan från början. Den rena och ovanliga känslan när det händer. När du vet från start att det här är något bra, det här är rent och som det ska vara. Det här kommer att bli roligt. Fritt från osäkerhet och rädsla. Ni vet, när man ser på någon och brister ut i ett skratt fyllt av värme och förhoppningar. Känslan av att det är nu det börjar. Om jag får välja mellan alla sinnestillstånd man kan känna, så är det här min favorit. Den leken som inte är något mer än en lek - inga spel, inget fusk. Att spela svår ett minne blott. När man vågar ringa när man känner för det och veta att han svarar. När man ses och med ens blir barnsligt glad över personens närvaro.
När man, utan att man förstår det själv, blir en gladare människa av den människan. När hjärtat känns lättare och det svåra inte alls speciellt svårt. Å den känslan, den som fyller upp hela magen med lättsamhet. Tänk hur speciellt det är att en person kan göra mig till en bättre person bara av närvaron i mitt liv. Det alldeles ljuvliga i när han retas med mig. När någon tar fram den barnsliga sidan, den som annars inte syns så ofta i ett liv där man ska vara vuxen.
Precis den känslan som får en att glömma vad kärlek har gjort med en tidigare. Så självklart att våga igen när man minns hur kärlek spelas ut i alla regnbågens färger. Det existerar så oändligt många former av kärlek. Övertygelsen som tillslut når en av att det är värt det, det är verkligen värt det, att få bubbla av skratt igen och känna den där fullkomligt ljuva känslan av nyförälskelse.
Kärlek är den största och mäktigaste känslan i livet.
Ibland skrattar man så magen så man inte kan andas och ibland slåss man i ren ilska. Jag kommer aldrig beskriva kärlek som en evig dans på rosor. Alla sagor med lyckliga slut döljer
så mycket verklighet bakom, tro mig för jag vet.
Jag kommer aldrig försöka påstå att kärlek är skit och mest bara smärtsamt heller.
Kärlek är bara verklighet. Det är den känslan som driver oss framåt i livet.
Det är känslan som får oss att kämpa för jobbet vi vill ha eller killen vi drömt
om, men det är också känslan som får oss att hoppa från broar och skrika saker vi inte menar.
Kärlek är den största och mäktigaste känslan i livet.
Jag är en passionerad älskare men svartsjuk. Jag erkänner att jag alltid varit det.
Men jag tycker heller inte det är dåligt med svartsjuka så länge de inte går över gränsen.
Jag tycker de är dåligt med besatthet.
Litar man på en människa kan man ändå vara svartsjuk för vi vet att människor alltid kommer attraheras till flera människor, vi kan aldrig ta bort det.
Trots att han älskar dig och bara vill vara med dig så blir du ändå svartsjuk för du vill vara den ENDA som är fin för honom och som är attraherande.
Så kommer det aldrig vara och de gör ont när man är en romantiker. Visst önskar man att två människor kunde hitta varandra, spendera resten av sitt liv med varandra och aldrig ens tänka på någon annan? Men kärlek är inte perfekt och framförallt inte människan heller.
Oavsett om någon gör dig illa, krossar dig genom att vara otrogen eller bara skita i dig för någon annan. Eller helt plötsligt inte bryr sig om dig alls, de finns tusen olika saker. Men alla de såren som du får, får dig att växa.
Du kommer alltid överleva och lyckan kommer alltid hitta tillbaka till ens hjärta
sängen ropar på mig
Det handlar om bekräftelser ELLER kärlek
För många är kärlek ett spel. Ett spel utan regler. Vad gör man om det inte finns några regler? Man skapar sina egna regler. Precis. Hur brukar det sluta? Helt åt helvete. Korrekt.
Jag har aldrig riktigt förstått mig på det här. Varför har vi förvandlat kärleken till ett spel? Kärlek är inte ett spel. Det handlar inte om att vinna eller att förlora. Det är inte poängen. Poängen är att hitta någon som man kan dela allting med. Vad är allting? Om ni frågar mig så skulle jag säga att det är det förflutna, nuet och framtiden. Allt. Man berättar allting för varandra. Man berättar vad man tänker, vad man känner och vad man tycker. För att få ett förhållande att fungera så måste man vara ärlig. Är man ärlig man kan lita på varandra. Kan man lita på varandra så kan man dela tankar, känslor och åsikter med varandra. Man kan dela livet med varandra. Både det bra och det dåliga, allt. Man håller varandra i handen i både med- och motgångar. Det spelar ingen roll vad som händer, man släpper inte taget. Eller jo, om man gör kärleken till ett spel så släpper man taget. Men då är det inte kärlek, då är det något helt annat vi pratar om.
Det är inte lätt. Jag har deltagit i det här sjuka spelet många gånger. Man ska spela svårfångad, man får inte vara för ”på” och inte för lätt att fånga. Samtidigt så får man inte verka ointresserad utan man måste ju visa att man tycker om personen i fråga. Det är en tuff balansgång. Jag har nästan fått nervösa sammanbrott när jag har försökt att följa balansgången och reglerna, reglerna som inte existerar. När det inte finns några regler så kan tyvärr vissa människor missbruka detta. Lögner och svek i form av otrohet eller kanske att man lurar någon bara för att fylla upp ett stort tomrum i sig själv.
Ett tomrum som någon annan har skapat. Kanske den första kärleken som slutade vara kär och hittade någon annan att älska och dela allt med. Den första kärleken som ekar med sin frånvaro i ditt stora tomrum. Ett tomrum i ditt hjärta och en smärta som sprider sig till hela kroppen. Det gör ont överallt. Hur kan man bota detta? Första hjälpen i form av någon ny är ett vanligt knep. Du lurar den här personen som är din första hjälp, en person som kanske aldrig har älskat förut och hittar sin första kärlek i en trasig människa som inte riktigt vet vad kärlek är längre. En person som missbrukar kärleken genom första hjälpen. Du missbrukar kärleken. Det värsta är kanske inte att du lurar någon annan utan att du lurar dig själv. Det är lätt hänt. Det svåraste är många gånger att vara ärlig mot sig själv. Vad känner jag? Hur mår jag? Vill jag verkligen det här? Är jag kär i den här människan som står framför mig? Vet jag ens vad kärlek är? Ja, vad fan är kärlek?
Börjar man ställa sig dom där frågorna så är man tyvärr inte kär. Jag har varit där, flera gånger. Jag har ljugit för mig själv, förträngt mina tankar och tänkt med hjärtat istället. Det har inte slutat nå vidare. Det har slutat med ett krossat hjärta, en flod med tårar och en förvirrad liten tjej som varken vet ut eller in. Det jag visste allra minst var hur fan jag kunde ljuga så bra för mig själv. Hur kan man lura sig själv så brutalt? Jag lyckades blanda ihop kärlek med bekräftelse. Ja ni hör ju hur det låter. Mindre lyckat kan man säga med finare ord. Tänk att man kan vara så kåt på bekräftelse så man lurar sig själv och någon annan att man älskar den personen bara fär att känna existensvärde. Helt fucked up är vad det är. Då handlar det inte om att älska. Då handlar det om att man måste lära sig att älska sig själv. Man kan inte älska någon annan och ge den personen den kärlek den förtjänar om man inte älskar sig själv. Mission impossible.
Älska, ett stort ord som är lätt att missbruka. Idag är jag väldigt försiktig med hur jag använder det ordet. I vilket sammanhang och till vilka personer som jag kombinerar tre små ord som tillsammans blir så oerhört stora och betydelsefulla. Jag-älskar-dig. Damn, förstår ni innebörden av den där meningen? Jag trodde att jag förstod det, men det gjorde jag inte. Nu förstår jag. Idag så vet jag. Hur kan jag veta det? Jag bara vet. Det går inte att beskriva med ord, det är för starkt och för stort. Men mitt leende säger väl kanske det mesta? Antagligen.
Jag har slutat spela ett spel med kärleken och alla inblandade. Jag har sårat människor genom mina handlingar och jag har själv blivit extremt sårad på grund av andras beteende. Det är inte okej, inte på något sätt. Vi får inte glömma bort att det finns vissa oskrivna regler när det kommer till kärlek. Vissa saker gör man bara inte, det handlar om vett och ettikett. Sunt förnuft. Medkänsla. You name it. Vad fick mig att sluta spela? Svaret på den frågan är mycket lätt. Kärleken fick mig att sluta spela. Har man hittat rätt så behöver man inte spela längre. Det är kanske det som gör mig så säker på att jag vet vad kärlek är. Jag bara vet. Du fick mig att sluta spela och tro mig när jag säger det här. Jag vill aldrig vara delaktig i det där spelet igen. Man leker inte med någon annans hjärta, inte sitt eget heller för den delen.
För många är kärlek ett spel. Ett spel utan regler. Vad gör man om det inte finns några regler? Man skapar sina egna regler. Precis. Hur brukar det sluta?
Jag har aldrig riktigt förstått mig på det här. Varför har vi förvandlat kärleken till ett spel? Kärlek är inte ett spel. Det handlar inte om att vinna eller att förlora. Det är inte poängen. Poängen är att hitta någon som man kan dela allting med. Vad är allting? Om ni frågar mig så skulle jag säga att det är det förflutna, nuet och framtiden. Allt. Man berättar allting för varandra. Man berättar vad man tänker, vad man känner och vad man tycker. För att få ett förhållande att fungera så måste man vara ärlig. Är man ärlig man kan lita på varandra. Kan man lita på varandra så kan man dela tankar, känslor och åsikter med varandra. Man kan dela livet med varandra. Både det bra och det dåliga, allt. Man håller varandra i handen i både med- och motgångar. Det spelar ingen roll vad som händer, man släpper inte taget. Eller jo, om man gör kärleken till ett spel så släpper man taget. Men då är det inte kärlek, då är det något helt annat vi pratar om.
Det är inte lätt. Jag har deltagit i det här sjuka spelet många gånger. Man ska spela svårfångad, man får inte vara för ”på” och inte för lätt att fånga. Samtidigt så får man inte verka ointresserad utan man måste ju visa att man tycker om personen i fråga. Det är en tuff balansgång. Jag har nästan fått nervösa sammanbrott när jag har försökt att följa balansgången och reglerna, reglerna som inte existerar. När det inte finns några regler så kan tyvärr vissa människor missbruka detta. Lögner och svek i form av otrohet eller kanske att man lurar någon bara för att fylla upp ett stort tomrum i sig själv.
Ett tomrum som någon annan har skapat. Kanske den första kärleken som slutade vara kär och hittade någon annan att älska och dela allt med. Den första kärleken som ekar med sin frånvaro i ditt stora tomrum. Ett tomrum i ditt hjärta och en smärta som sprider sig till hela kroppen. Det gör ont överallt. Hur kan man bota detta? Första hjälpen i form av någon ny är ett vanligt knep. Du lurar den här personen som är din första hjälp, en person som kanske aldrig har älskat förut och hittar sin första kärlek i en trasig människa som inte riktigt vet vad kärlek är längre. En person som missbrukar kärleken genom första hjälpen. Du missbrukar kärleken. Det värsta är kanske inte att du lurar någon annan utan att du lurar dig själv. Det är lätt hänt. Det svåraste är många gånger att vara ärlig mot sig själv. Vad känner jag? Hur mår jag? Vill jag verkligen det här? Är jag kär i den här människan som står framför mig? Vet jag ens vad kärlek är? Ja, vad fan är kärlek?
Börjar man ställa sig dom där frågorna så är man tyvärr inte kär. Jag har varit där, flera gånger. Jag har ljugit för mig själv, förträngt mina tankar och tänkt med hjärtat istället. Det har inte slutat nå vidare. Det har slutat med ett krossat hjärta, en flod med tårar och en förvirrad liten tjej som varken vet ut eller in. Det jag visste allra minst var hur fan jag kunde ljuga så bra för mig själv. Hur kan man lura sig själv så brutalt? Jag lyckades blanda ihop kärlek med bekräftelse. Ja ni hör ju hur det låter. Mindre lyckat kan man säga med finare ord. Tänk att man kan vara så kåt på bekräftelse så man lurar sig själv och någon annan att man älskar den personen bara fär att känna existensvärde. Helt fucked up är vad det är. Då handlar det inte om att älska. Då handlar det om att man måste lära sig att älska sig själv. Man kan inte älska någon annan och ge den personen den kärlek den förtjänar om man inte älskar sig själv. Mission impossible.
Älska, ett stort ord som är lätt att missbruka. Idag är jag väldigt försiktig med hur jag använder det ordet. I vilket sammanhang och till vilka personer som jag kombinerar tre små ord som tillsammans blir så oerhört stora och betydelsefulla. Jag-älskar-dig. Damn, förstår ni innebörden av den där meningen? Jag trodde att jag förstod det, men det gjorde jag inte. Nu förstår jag. Idag så vet jag. Hur kan jag veta det? Jag bara vet. Det går inte att beskriva med ord, det är för starkt och för stort. Men mitt leende säger väl kanske det mesta? Antagligen.
Jag har slutat spela ett spel med kärleken och alla inblandade. Jag har sårat människor genom mina handlingar och jag har själv blivit extremt sårad på grund av andras beteende. Det är inte okej, inte på något sätt. Vi får inte glömma bort att det finns vissa oskrivna regler när det kommer till kärlek. Vissa saker gör man bara inte, det handlar om vett och ettikett. Sunt förnuft. Medkänsla. You name it. Vad fick mig att sluta spela? Svaret på den frågan är mycket lätt. Kärleken fick mig att sluta spela. Har man hittat rätt så behöver man inte spela längre. Det är kanske det som gör mig så säker på att jag vet vad kärlek är. Jag bara vet. Du fick mig att sluta spela och tro mig när jag säger det här. Jag vill aldrig vara delaktig i det där spelet igen. Man leker inte med någon annans hjärta, inte sitt eget heller för den delen.
sofiaholgersson
Kämpa för kärleken om du har den i din hand, ge aldrig upp för en dag är allt borta
Allt dehär med kärlek så tror jag de är meningen att man ska falla isär för att bli hel igen. Kärlek är så underbart ibland och ibland ett rent helvete. Upp och ner hela tiden som en bergochdalbana. Då kom jag och tänka på en sak, varför vill man alltid ha det man inte kan få? Alltid när man når sitt mål, får det man alltid viljat ha duger det inte längre. Då vill man plötsligt ha något annat, något bättre. När man har "vunnit" personen man alltid viljat ha, har kontroll och makt över den människan väljer man att ta avstånd. Kanske är de rädsla och osäkerhet som hindrar mig till att våga, våga satsa och riskera. Någon mer än jag som känner såhär? Kanske blivit sårad förut och rädd att släppa in nya människor för då riskerar man att bli sårad igen. Men man kan ju aldrig utgå från att kärleken kommer finnas där förevigt, om man inte kämpar för den och engagerar sig i det. Det går om man verkligen kan och vill. Det gäller bara att orka fortsätta kämpa, vara stark och inte ge upp. Känslan av att aldrig ge upp det man har, har man enbart känt om man har varit kär själv.
klockren bild
Here you go, läs och ta åt dig
Jag anser att om en människa har haft en betydelse i ens liv så kommer den alltid att fortsätta ha det, oavsett vad, stor som liten.
Man kan inte sudda ut en människa ur sitt liv som tidigare har haft en stor roll i ens liv på grund av att saker kanske har inträffat och man kanske inte har någon kontakt längre. Man lämnar alltid, alltid avtryck i varandras liv. Ett tryck som sitter hårt, som aldrig kan försvinna trots att viljan kanske är stor i vissa fall.
Felet/problemet ligger i människor som inte kan skilja på hur det är och hur de önskar att det vore. De som ljuger för sig själva och omvärlden. Kanske till och med skäms för sitt förflutna. Det sägs att man aldrig ska ångra något som fått dig att le, gör inte det då!
Det är de val man gjort och gör i livet som formar var och en till människor man blir. Det är upp till varje människa, var och enn att våga möta sanningen och kunna stå för den.
Jag anser att om en människa har haft en betydelse i ens liv så kommer den alltid att fortsätta ha det, oavsett vad, stor som liten.
Man kan inte sudda ut en människa ur sitt liv som tidigare har haft en stor roll i ens liv på grund av att saker kanske har inträffat och man kanske inte har någon kontakt längre. Man lämnar alltid, alltid avtryck i varandras liv. Ett tryck som sitter hårt, som aldrig kan försvinna trots att viljan kanske är stor i vissa fall.
Felet/problemet ligger i människor som inte kan skilja på hur det är och hur de önskar att det vore. De som ljuger för sig själva och omvärlden. Kanske till och med skäms för sitt förflutna. Det sägs att man aldrig ska ångra något som fått dig att le, gör inte det då!
Det är de val man gjort och gör i livet som formar var och en till människor man blir. Det är upp till varje människa, var och enn att våga möta sanningen och kunna stå för den.
Mardröm
Flera dagar i rad nu har jag vaknat upp svettig och yr i huvudet. Mått illa och känt mig febrig. Jag vaknar upp ur drömmar med dig. Är det inte med dig är det att jag ser dig med någon annan. Jag klarar av vardagen helt och hållet.
Ibland saknar jag dig och ibland tänker jag inte på dig alls. Med nätterna är så svåra. Att vilja ringa dig varje morgon men inte kunna. Må som jag mådde när jag vaknade med dig ellet stod i din famn. Du vet hur jag menar och hur jag mådde. Du och ingen annan. Jag vill inte ha dig som förut igen för du har redan knuffat ner mig i ett hål och lämnat mig där. Utan att ens frågat hur jag mår.
Alla fel man gör i ett förhållande som man ångrar morgonar som denna... Morgonar som denna när jag skulle kunna sprungit på glas och genom eld för att få stå i din famn och bara vara. Jag vet att du bryr dig om mig det vet jag, men samtidigt känns det som en mantel för det du gjort mot mig. Men fyfan vad dessa nätter skrämmer mig. Vaknade 05.14 idag med ett ryck, hemska mardröm. Drömmar har inget med verkligheten att göra sägs det, så jag får tänka på dig. Men inte under skoltid, inte när jag lägger mig i sängen men i mina drömmar. För det kan jag inte roför. Jag hoppas du mår bra, jag tänker på dig
jag har glömt dig en vacker dag
Mitt sommarlov har varit det bästa någonsin. Började men att träffa någon jag hade längtat efter i ett år. Fick ligga nära honom med medvetandet om att de aldrig mer kommer hända. Mådde skit helt enkelt men var med mina underbara tjejer varje dag och dom fick mig att tänka på annat. Så fort jag kom hem höll jag på att rasa genom jorden. Men tiden med mina tjejer gjorde mgi starkare. Nya kontakter dök upp. Inte vilka som helst utan även du. Du växte i mina ögon för varje sekund och efter några veckor blev alla förvånadn är jag fick ur mig orden: Han är så himla fin. Allas min när de inte var om killen jag hade tjatat om i ett år. Utan de var någon annan. Hålla sig ur skinnet för jag itne vågade vara nära, eftersom jag var rädd att bli kär. Dina blickar var so men stöt genom kroppen. Jag rodnade, kollade ner i bordet och när jag åkte hem varje kväll var det itne samma känsla. Det var som nervositet. Jag hoppa, var sprallig, glad men nervös i magen på något vis. Fattade inte vad det var förens jag berättade hur fin han var och allt släppte. Vi träffades en gång och de var det bästa val jag någonsin tagit. Han snurrade mig runt lillfingret och då var jag fast. Som han sa det. "Han kommer förstå mig av någon, han vet ju hur du snurrar än runt fingret så är man fast ;)" Jag minns allt så klart. Hur vi kysstes första gången och jag var så nervös efter för vi skulle vara med alla som vanligt och jag skulle vara tyst om det. Paniken om att inte våga säga något. Du var så söt du när du skulle bjuda mig på mat och jag kommer hem till dig förväntansfull och du kastar fram pizzapapper. Minns så väl att vi skulle beställ afrån verona och jag tog en hawaii och du är hellas. en hawaii??? Haha ja ni läste rätt. Jag vågade inte ta en större, godare och dyrare pizza för jag är inte så stor i maten. Haha satt jag och såg dig äta min favorit pizza medans jag satt med en hawaii. Söta vi. Hur du gick ut innan jag skulle åka hem från tjejerna för att kunna kyssa mig hejdå lite diskret. Hur du sa att du älskade mig för första gången, hur nervös du var och hur länge du försökte få fram det. Finaste du gjorde. När du inledde ett förhållande med mig ute på en balkong i NS på en fest. Alla smalt för du var så himla go. Altl var så enkelt. Du var nära vän med mina bästa vänner så allt gick så bra. Du bodde granne med tjejen vi var hos jämt. Det var så himla skönt! Hur du ringde från USA och var helt skakig för jag hade skickat meddelande till dig att jag skulle till sjukan. 3 på natten ringer du helt uppskakad. Säger hur mycket du älskar mig och jag kan somna om lika fort igen för jag var så himla glad. Innan vi blev tillsammans och du var i alanya. Jag minns alla frågor: är du inte rädd att han ska hålla på med folk. Jag: men ööh, ne vafan tror du. Tvivlade inte en sekund på dig. men hade fel. Jag var helt förstörd men vi ahde inget förhållande så kunna inte säga något. Du ångrade dig och grät när du bad om ursäkt. Minst 10 st av dina vänner kom fram i skolan och bad mig ge dig en chans. Vad gör man inte då? Eller när du var i USA och dina föräldrar och jag skulle hämta dig på arlanda, jag har aldrig tyckt du varit så fin som när du kom där efter 14 timmars resa, sliten, hårig i ansiktet och helt slut. Du var så fin. Somnade mot min axel påväg hem och jag var så himla lycklig. Allt gjorde mig så glad och när jag skriver dehär sitter jag och gråter glädje tårar för allt. Du har varit så bra mot mig trots våra tjafs. Jag är glad att jag kan se tillbaka på oss. Men det är svårt att inte sakna dig efter hur bra du fick mig att må. Eller att gråta när jag vet att du böt ut mig. Allt vi hade, det du sa. Allt är dött och jag vill bara vara nära dig igen. Kittla dig på magen. Höra dig bli arg för du lär värma mina iskalla fötter. Tjafsa om vem som ska hålla om vem. Säga att jag älskar dig. Komma fram till dig helt krossad och du håller om mig och säger att de kommer bli bra medans jag gråter i din famn. Jag vill bara att du ska förstå att det finns ingen som har hållt om mig som du har och fått mig att må så bra med bara ord. Eller bara fått mig känna mig som en bra människa. Jag skulle gjort vad som helst för att få vara med dig. Inte som i ett förhållande men bara vara nära dig. Jag vill bara gå vidare så jag får vara nära dig igen. Få en kram av dig och höra orden "De kommer bli bra gumman" Vad som helst för jag saknar din humor, hur du blir irriterad och alal små delar. men jag saknar dina kyssar fortfarande och så länge jag gör det, kommer jag aldrig kunna bli din vän. Men jag vill, jag vill det mer än något annat. -Jag älskar dig
Mitt sommarlov har varit det bästa någonsin. Började men att träffa någon jag hade längtat efter i ett år. Fick ligga nära honom med medvetandet om att de aldrig mer kommer hända. Mådde skit helt enkelt men var med mina underbara tjejer varje dag och dom fick mig att tänka på annat. Så fort jag kom hem höll jag på att rasa genom jorden. Men tiden med mina tjejer gjorde mgi starkare. Nya kontakter dök upp. Inte vilka som helst utan även du. Du växte i mina ögon för varje sekund och efter några veckor blev alla förvånad när jag fick ur mig orden: Han är så himla fin. Allas min när de inte var om killen jag hade tjatat om i ett år. Utan de var någon annan. Hålla sig ur skinnet för jag inte vågade vara nära, eftersom jag var rädd att bli kär. Dina blickar var som en stöt genom kroppen. Jag rodnade, kollade ner i bordet och när jag åkte hem varje kväll var det inte samma känsla. Det var som nervositet. Jag hoppa, var sprallig, glad men nervös i magen på något vis. Fattade inte vad det var förens jag berättade hur fin han var och allt släppte. Vi träffades en gång och de var det bästa val jag någonsin tagit. Han snurrade mig runt lillfingret och då var jag fast.
Som han sa det. "Han kommer förstå mig av någon, han vet ju hur du snurrar än runt fingret så är man fast ;)" Jag minns allt så klart. Hur vi kysstes första gången och jag var så nervös efter för vi skulle vara med alla som vanligt och jag skulle vara tyst om det. Paniken om att inte våga säga något. Du var så söt du när du skulle bjuda mig på mat och jag kommer hem till dig förväntansfull och du kastar fram pizzapapper. Minns så väl att vi skulle beställa från verona och jag tog en hawaii och du är hellas. en hawaii??? Haha ja ni läste rätt. Jag vågade inte ta en större, godare och dyrare pizza för jag är inte så stor i maten. Haha satt jag och såg dig äta min favorit pizza medans jag satt med en hawaii. Söta vi. Hur du gick ut innan jag skulle åka hem från tjejerna för att kunna kyssa mig hejdå lite diskret. Hur du sa att du älskade mig för första gången, hur nervös du var och hur länge du försökte få fram det. Finaste du gjort. När du inledde ett förhållande med mig ute på en balkong i NS på en fest. Alla smalt för du var så himla go. Allt var så enkelt. Du var nära vän med mina bästa vänner så allt gick så bra. Du bodde granne med tjejen vi var hos jämt. Det var så himla skönt! Hur du ringde från USA och var helt skakig för jag hade skickat meddelande till dig att jag skulle till sjukan. 3 på natten ringer du helt uppskakad. Säger hur mycket du älskar mig och jag kan somna om lika fort igen för jag var så himla glad. Innan vi blev tillsammans och du var i alanya. Jag minns alla frågor: är du inte rädd att han ska hålla på med folk. Jag: men ööh, ne vafan tror du.
Tvivlade inte en sekund på dig. men hade fel. Jag var helt förstörd men vi hade inget förhållande så kunna inte säga något. Du ångrade dig och grät när du bad om ursäkt. Minst 10 st av dina vänner kom fram i skolan den dagen och bad mig ge dig en chans. Vad gör man inte då?
Eller när du var i USA och dina föräldrar och jag skulle hämta dig på arlanda, jag har aldrig tyckt du varit så fin som när du kom där efter 14 timmars resa, sliten, hårig i ansiktet och helt slut. Du var så fin. Somnade mot min axel påväg hem och jag var så himla lycklig. Allt gjorde mig så glad och när jag skriver dehär sitter jag och gråter glädje tårar för allt. Du har varit så bra mot mig trots våra tjafs. Jag är glad att jag kan se tillbaka på oss. Men det är svårt att inte sakna dig efter hur bra du fick mig att må. Eller att gråta när jag vet att du böt ut mig. Allt vi hade, det du sa. Allt är dött och jag vill bara vara nära dig igen. Kittla dig på magen. Höra dig bli arg för du lär värma mina iskalla fötter. Tjafsa om vem som ska hålla om vem. Säga att jag älskar dig. Komma fram till dig helt krossad och du håller om mig och säger att de kommer bli bra medans jag gråter i din famn. Jag vill bara att du ska förstå att det finns ingen som har hållt om mig som du har och fått mig att må så bra med bara ord. Eller bara fått mig känna mig som en bra människa. Jag skulle gjort vad som helst för att få vara med dig. Inte som i ett förhållande men bara vara nära dig. Jag vill bara gå vidare så jag får vara nära dig igen. Få en kram av dig och höra orden "De kommer bli bra gumman" Vad som helst för jag saknar din humor, hur du blir irriterad och alla små delar. men jag saknar dina kyssar fortfarande och så länge jag gör det, kommer jag aldrig kunna bli din vän. Men jag vill, jag vill det mer än något annat. -Jag älskar dig
I Love People Who Can Make Me Laugh When I Don´t Even Want To Smile
|
En vardagskväll som många förr. Tänker tillbaka på hur speciellt det var att dela dem med dig, och även om du inte var nära så delade jag kvällarna med att du är min och jag är din. Nu är mörkret här igen och minnena känns plötsligt som från igår. Jag tänker inte på dig så ofta längre, vet inte om jag gjorde det ikväll heller men någon slags känsla nådde mig. En del av mig lever kvar i oss, ibland kommer jag på mig själv att skratta och le åt något du gjorde. Precis som om du gjorde den nu. Ibland kommer jag på mig själv att berätta något glatt om dig när mina vänner pratar om deras tokiga pojkvänner. Det är säkert en del i att komma över någon, att man kan titta tillbaka utan att känna sorgsenhet. Delen av mig som fortfarande är i oss blir mindre och mindre men har en tendens att växa sig större ibland. Den växer sig större när jag vandrar och ser platser där vi satt vår kärleksstämpel. Den växer sig större när jag för en stund minns hur din röst låter, hur du luktar och hur du skrattar. Den växer sig större när jag minns att du var min bästa vän. Den växer sig större när en annan pojke kysst mig eller rört vid mig precis så som du brukade göra. Den växer sig större just denna kväll då du kommer och i något samtalsämne under min vardagskväll. De var nya äventyr var dag. Av någon anledning växte oss i mig sig större idag när jag skulle somna i min trygga säng. Den har plats för två. Ikväll växte oss i mig sig större när jag tänkte att här i min trygga säng har du hållit om mig, kysst mig med all din kärlek och sagt de finaste ord jag någonsin hört. Ord som du lovade skulle vara för evigt. Den växer sig större i mig när jag vet att idag är de orden och du som bortblåst ur mitt liv. I detta nu betyder de stora orden ingenting.
|
Thank you for your understanding. I know exactly what you mean
Jag saknar dig mindre och mindre. Jag har glömt dig en vacker dag
Det här när någon kommer och kramar om en bakifrån. ger dom där pussarna när man minst anar det men mest behöver det. Någon som ser in i ögonen, ler och säger hur fin man är. När någon kollar än i ögonen och man känner utan att ens behöva säga något. Någon som kollar in i ögonen och säger hur fin man är. Någon som tar i handen och håller hårt bara för att få vara nära och känna värme. Någon som berättar för sina vänner för dig hur fin du är. Någon som bjuder hem dig på middag, med ljus och allt. Någon som ger dig presenter när du är som mest beredd på det. Någon som värmer dina fötter om kvällarna med vilja. Någon som håller om dig när du somnar. Någon som tar dina händer, kollar dig i ögonen och berättar att han älskar dig framför alla. Någon som är kär.
I miss you all the time. Some days more than others
What is now is now. The rest is still unwritten.
I have thought about it many times.
Perhaps mostly because everyone besides myself seems to wonder when I'm going to find someone new. But I don't let it get to me. I'm not looking for someone new. I'm far from ready and I don't want to be in a relationship. I just started to let go of my previous one.
There is a time for everything, and now is my time to heal. To grow strong and be whole in myself. Learn to live with myself, my scars and my memories. Learn how to always feel safe within and not let that one single frightened voice in my head (the ego) stop me from having an open heart and dare to love unlimited.
What has been, has been. What is now is now. The rest is still unwritten.
comeback
It’s the worst feeling in the world to love and hate someone all at the same time.
And it’s hard to watch things change when all you want is for them to stay the same.
It’s funny but stupid how you want everything and nothing at the same time.
It’s crazy when you want to let go, but you keep holding on.
And when you want to move on, but you’re stuck right where you started.
When feelings come and go and you can’t decide what you want.
When you have so many things to say but you don’t know where to start.
When you want them in your life so bad, but all you can do is push them farther and farther away.
It’s so hard to think back to how things used to be and look at it now and realize
that things are different and they may never be the same. You tell yourself it’s not worth it,
but if it really didn’t matter, you wouldn’t spend so much time thinking about it.
Jag Klarar Inte Av Att Se Det Och Du Vet Det. Ditt Jävla Svin! Du Dödar Mig Totalt
Att man kan sakna en människa men samtidigt känna så mycket smärta. Att jag är arg osv har försvunnit men nu är det tillbaka igen. Varför säga en sak men sen göra motsatsen? Varför döda mig såhär mycket när du vet vad jag känner? Förstår mig inte på din dubbelmoral och förstår inte hur jag kan känna sån saknad på samma gång. Detta bevisar ju bara att jag inte ens kommer kunna acceptera dig som vän. För det dunkar och gör ont i bröstet. Det är en obehaglig känsla. Men det gör ont, och det är
du som har skapat det. Vart tog din personlighet vägen? Din respekt och allt? Älskar din personlighet för du håller det du lovar, sårar aldrig och är mogen. Eller? Haha. Varför slösade jag tid på dig känner jag just nu. Visst jag ångrar inte en sekund men just nu känner jag bara, att jag ångrar allt. VARJE SEKUND ångrar jag.
För det var inte ens mig du tänkte på under våran tid, det var hon. Jag försöker att låtsas obrydd för fyfan vad jag har fått bra uppmärksamhet på slutet och fy vad jag har fått mycket/många bekräftelser på att du är ett svin, på att jag inte ska bry mig om ditt larviga beteende. För ingen fattar vad du håller på med. idiot
Have you ever looked back the past and realised you were such an idiot?
They say, the best people come in your life when you least expect it. I was depressed and my heart ached, and then you came.
Jag hade aldrig trott det själv
Aldrig trodde jag att jag skulle behöva sjunka så lågt för att inte tänka på dig hela tiden, se dig hela tiden, vart jag än trycker och går. Det är svartsjuka och det tänker jag inte neka. Svartsjuka på att jag tycker att du är fin fast alla berättar för mig varje dag vad hon saknar. Jag bryr mig inte för jag tycker tjejen är fin. Jag tycker det. Men just nu är hon världens fulaste i mina ögon. Inte utseende mässigt. Utan genom hur hon har betett sig. Man behandlar inte en vän hur som helst. Jag gör inte det allafall och ja förstår inte hur vissa människor... Alla människor födds med ett hjärta, det är synd för endels dunkar enbart för sig själv och dom skulle behöva två. Jag vill kalla dom egoister. Jag hoppas inte det fortsätter, jag hoppas ni två inte kastar ner mig på backen och sparkar på mig. För bara genom att veta att ni ses varje helg, bara att veta att ni smsar varje dag gör mig illamåenden. 8timmars sömn på 4 dygn och jag känner mig inte ens trött. Bara tom och stel i kroppen. Tankarna om vad som kommer hända imorgon, på jul, nyår osv gör mig galen.
Jag hoppas ni tänker er för och inte dödar mig mer än ni redan gjort, jag hoppas verkligen det. För jag vet att båda ni två är hur bra människor som helst egentligen. Det vet jag ju, innerstinne. Och du min fina, vet redan hur dåligt jag mår. Du är den bästa jag lärt känna under en tid nu och jag tror aldrig, aldrig någonsin du vill att jag ska må sämre. Så jag borde inte oroa mig. Men nu tänker jag inte på det, inte lika ofta allafall.
Jag borde kanske vara glad för eran skull, men jag kan inte. Jag kan inte le när ni dödar mig och får mig att kräkas. Ni får mig att kräkas, inte sova, inte kunna tänka, gråta och bli helt till mig. Jag förstår inte, jag gör inte det. Låt det aldrig bli det jag är rädd för, aldrig någonsin. F.ö.r d.å g.å.r j.a.g. s.ö.n.d.e.r. J.a.g k.o.m.m.e.r i.n.t.e o.r.k.a m.e.r d.å och det vet du
Livet har sina kapitel, det kommer en tid då man vet att man måste vända blad. Våran kom för tidigt. Ändå visste jag de hela tiden. Vi var helt enkelt inte kompatibla för varandra trots den starka kärlek vi hade för varandra.
Jag granskade dig. Nerifrån och upp. Hela sommaren såg jag dig och varje liten del av dig från din röst till din näsa till din mun till ditt leende till din personlighet blev finare för varje gång jag såg dig. Varje gång jag kollade på dig och du kollade tillbaka och log, jag föll. Jag ville inte falla, jag ville inte bli kär. Inte på en fläck. Jag försökte hitta alla fel på dig, granskade dig utvändigt och invändigt. Inte ett fel hittade jag. Jag försökte få dig att framstå som någon jag inte vill vara nära. Någon som inte berör mig det minsta. Som att du inte fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Men då ljög jag för mig själv. Jag ville röra dig och vara nära dig alla timmar på dygnet. Jag ville inte känna den där kärleken jag kände förr för den gör så ont. Men du min vän. Du fick mig på fall. Några timmar utan din hand i min och det kryper i kroppen. Jag älskar dig så de svider.
Det bästa var nog att vakna upp med dig. Och att gå och lägga sig med dig. Man hann se så mycket mer. Och känna mer. Dofter, smaker och underliga saker. T.ex. när du ryckte till med foten i sömnen, haha. Sa att du älskade mig i sömnen. Eller hur du såg ut som en ängel när du sov. Jag var vaken så ofta. Nyfiken på att se vem du egentligen är. Vad du gjorde och varför. Men mest av allt var det för att du var så jävla vacker. Att lägga sig ner och hur du varsamt la armen kring min midja och drog mig tätt intill dig. Det var så varmt. Så intensivt och innerligt…
Nu handlar varje historia om dig. Varje klädesplagg, varje grå/silvrig bil. Varje gång jag är i Stensätra. Du, du, du. Hur många inlägg jag läser på min blogg, hur många ord jag läser så finns du där. Mellan raderna och i varje mening. Vad gör du med mig? Varför börjar jag rodna när jag tänker på dina och mina stunder? Och varför tänker jag på dig när jag ser två kära hålla hand? Jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen. Att se dig i ögonen och höra dig säga jag älskar dig. Jag skulle gått över eld för att få vara med dig. Men att tjafsa om små saker är inget som ska behövas i ett förhållande. Men jag gör hellre de än genomlider detta. Jag vet att du sitter med en klump i halsen om du läser detta för du vet innerstinne hur fint vi hade det när vi hade det bra.
Det är du som får mitt hjärta att slå volter, min puls att skriva och de är du som får mina sinnen i obalans. Och det gör så jävla ont. Vi var så kära och är fortfarande men vi är för lika. Du var redo att vända blad tidigare än jag. Jag vill fortfarande inte ge upp men nu står jag här. Ensam och ingen att kämpa med. Kanske har du någon ny att älska, att spendera de sista timmarna på dygnet med och någon ny att omfamna om några veckor. Vara med, såsom vi var.
Det känns mest som en kniv i bröstet. Som att någon skär så djupt det bara går. Jag hade slutat älskat mig själv innan du kom in i bilden. Du fick mig att tycka om mig själv och förstå att jag är bra som jag är. Tillbaka på noll. Jag försöker vara någon jag inte är. För jag duger inte och jag har det svart på vitt nu.
Jag ska våga känna igen. Inte idag, inte imorgon. Men snart. En dag ska jag vända blad utan att du finns mellan raderna.
man måste möta motgångar för att påminnas av det man faktiskt har
Do you remember when we first met? The way you looked i can't forget. I smiled at you and you smiled back. It felt just like a heart attack
Det är sjukt hur en människa kan rädda någon annan bara genom att vara där. Jag träffade dig precis när jag höll på att sjunka genom jorden, du fick mig att sväva på moln. Jag trodde ett tag att de bara var jag som fick för mig det men det är sant. Det är mycker runt om och hade jag inte haft dig just i dessa stunderna vet jag inte vad jag hade gjort. Det måste betyda något att du kommer in i mitt liv just när jag behövde kärlek som mest. Att stå i din famn och känna mig hur kär som helst men samtidigt gråta pågrund av att de har hänt något och du står kvar. Du tar emot mig med öppna armar. Vi blir lätt irriterad på varandra och anledningen till att jag inte vill de och istället försöker skämta bort det är för att ända stället jag kan slappna av på och inte ha en klump i magen eller må dåligt är i din famn. Jag ska inte utnytja ordet, aldrig någonsin. Men jag älskar dig. Jag gör verkligen det och vill aldrig förlora dig. Människan som har lärt mig så mycket på så kort tid. Det är sjukt, sjukt underbart att jag fortfarande ser på dig ibland när vi är med folk och bara sitter och ler. Ler för att du är så otroligt fin och underbar. Fel och brister har alla människor, det kommer man aldrig undan. Jag vet att det är svårt att veta vart man har mig, speciellt i dagens läge men du står ut. Och det för mig, är det bästa du kan göra. Jag tänker aldrig släppa din hand, aldrig sluta kämpa, aldrig sluta hoppas och aldrig ta dig förgivet. Det finns ett misstag jag kan göra, jag kanske håller dig för hårt men det är bara för att jag aldrig aldrig aldrig ska tappa taget om dig. Världens bästa Eric ♥
Och ja jag har dåligt med bilder på oss två haha...
Läsvärt
Det finns de stunder som är hundra procent perfekta. Där man är helt och hållet lycklig precis som jag är nu, lycklig och kär. De stunder där man plötsligt inser att jag hade inte bytt ut detta ögonblick mot något i världen. Det värmer kroppen och lägger sig som ett tryggt täcke runt hjärtat. Så ibland kan man bli så fruktansvärt ledsen eller panikslagen när man är mitt uppe i den stunden för man vet att den kommer ta slut. De är sällan långvariga, stunder fungerar ju inte så. De tar slut. Som det mesta i livet.
Jag tror vi måste sluta vara rädda för att de ska ta slut. Jag tror att vi måste köra på, njuta för allt vi kan och sen när livet känns tugnt kan vi blunda och minnas exakt hur lyckliga vi var i dessa stunder.
Jag brukar samla på mig de där stunderna. Vet att de behövs vid andra tillfällen. En dag här somnade jag av att någon höll min hand så hårt, så hårt. Kände hur blodet började pulsera och fingrarna blev vita. Som om han just i det tillfällen ville ha mig precis så nära som det bara går. Tänkte på när jag var barn och alltid höll mammas hand när jag skulle somna eftersom jag tänkte att jag då skulle märka om hon släppte den och försökte smyga upp. Precis så höll han min hand. Och jag lät honom hålla och strök med tummen över hans fingrar så andades jag in hans andetag och lyssnade till hans sömn. En alldeles perfekt stund.
Sen finns det andra stunder. När man mår helt åt helvete. Hade en sån en natt för någon dag sedan. Det kändes som om någon rispade under min hud. Jag låg i min säng men kunde inte somna, minuter blev timmar och jag ville bara pressa naglarna in i min hud tills jag hade rivit upp hela skiten.
Sen blundade jag och tänkte på när min fina älskling låg och höll min hand så hårt och nära. Så somnade jag. Och det är okej att fly till drömmarnas land innan man faktiskt sover ibland. Tänka på de stunder där vi har mått som allra bäst när vi befinner oss i stunder vi mår som allra sämst. De lyckliga stunderna kanske går över snabbt men det betyder inte att de inte är långvariga, vi kan faktiskt spara dem och plocka fram dem när de behövs igen. För de gör det.
Det handlar inte om vad som helst det handlar om honom
Det handlar inte om att få vem man vill. Det handlar om att få den man vill ha.
Det handlar inte om att vara med människor. Det handlar om att vara med just den människan.
Det handlar inte om att kunna gå hem med vilken snygging som helst en lördagnatt. Det handlar om att gå hem med honom.
Det handlar inte om att vara omringad av folk. Det handlar om att vara omringad av dem eller den som älskar dig.
Det handlar om skrattanfall och vackra händer.
Så är det bara.
Förstår ni?
Har ni känt det?
Känner ni det?
För det gör jag med världens finaste kille
