Där igen. Jag har kommit över hur arg jag är över att han lämnar mig och är med en annan. Jag har kommit över den där ilskan totalt. Jag känner bara tomhet och saknar. Inte att ha "någon" eller att somna med "någon". Utan somna med honom. Sättet som han håller om mig. Sättet som han säger saker. Sättet han skrattar på. Sättet vi skrattade tillsammans på. Sättet han var när vi var själva. Sättet han var på när han hade saknat mig. Sättet han sa att han älskade mig på. Sättet han fick mig att glömma ALLT och bara tänka på hur bra jag mådde. Spelar ingen roll om jag träffar andra, de kvittar. Vems kyssar han ersätta honoms? Vems armar kan hålla om mig när jag gråter pågrund av hur jag mår som honom? Vem ska jag tjafsa med på samma sett om vem som ska hålla om vem? Jag skulle gjort vad som helst för att gå ut från mitt hus och se din bil stå där och du hämtar upp mig. Att somna om med dig. Att få kyssa dig. Att du håller om mig bland massa folk. Vad Som Helst. Jag dög inte för mina brister och de får mina brister att bli hundra gånger större. Jag var inte tillräckligt bra för dig. Jag skulle gjort vad som helst för en chans till, en chant att bevisa att jag skulle kunna gått över eld för dig.

Jag försöker hitta felen på dig, ett av dom är väl att du ger upp våran kärlek. Det andra är väl att du träffar någon annan, alltså bytte ut mig. Men att jag inte duger de visste jag men jag ville bara känna mig duglig för tillfället ett litet tag till. Bara en kort stund till... Det är för sent nu och det finns inget att göra. Jag har haft hopp hela tiden men idag fick jag den där smällen över ansiktet. Det är slut nu och du kommer aldrigmer komma tillbaka till mig. Du kommer aldrig skratta med mig på samma sett, kyssa mig, säga att du älskar mig, vara med mig på samma vis.Aldrig mer, ofattbart.