Det var två månader sedan som jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att vara stark. Det betyder inte att det inte är synd om mig. Det betyder inte att jag inte har varit med om något jobbigt. Det betyder inte att jag har det lätt. Det betyder inte att jag inte har brytt mig. Att jag är stark betyder inte att jag inte har några känslor. Det betyder att jag har alla känslor i världen.

Folk tror nog alltid att man klarar sig så bra själv när man visar sig stark. Att man tar all skit. Att ryktena inte biter eller kommentarerna inte känns. Att det man får höra inte gör ont eller att hans namn inte fortfarande är en kniv. Ingen som förstår att hela staden fortfarande är ett minfält.

Allt känns. Men jag måste vara stark för att överleva. Det är därför som blicken är svart och sen kan människor skvallra hur mycket de vill om hur dum eller hård eller elak man är, men det handlar bara om ren och skär överlevnad efter en sorg större än allt annat.

Och till alla er som tror att man inte klarar det. Man gör det. Man skrattar tillslut. Man älskar igen. Man börjar leva utan att man ens inser det själv. Glöm inte bort det. Jag klarade det. Du klarar det. Vi klarar det. Tillslut inser man att denna smärta man tagit sig igenom har gett något väldigt fint - en styrka man aldrig trodde att man hade. Känslan av att vara en stark människa.

Bara jag som ser något mönster med min lugg? Har verkligen varit omöjlig med mitt hår när jag ska vara med på kort har mamma sagt, har inte trott på det alls. Men detta? haha fyy

I ett inlägg längre ner har jag skrivit 10 fakta om mig som var en punkt från listan jag började följa igår. Jag skrev sådant här tråkigt som ingen bryr sig om men även lite personligt. En av punkterna var t.ex. Jag har ADHD. Jag tänkte skippa att skriva det eftersom dem flesta vet det och tror jag skryter om det för jag är så "cool" med det. Men 10 fakta är väl 10 fakta så varför inte.

Sedan idag eller mot kvällen var det en tjej som frågade mig om det stämde att jag hade det och självklart ljuger jag inte. Hon blev glad för hon slapp känna sig ensam och hon frågade en hel del.

Detta skrev jag till henne, Amanda heter hon. Tänkte att fler än vi som har denna diagnos ska tänka på detta. Ni med andra diagnoser som gör det jobbigt för er.(Har lagt till lite saker och skrivit lite längre nu så alla förstår).

Älskar när människor frågar mig för jag vet exakt hur det känns så jag kan utrycka mig väldigt bra!

En sak du alltid ska tänka på: Denna diagnos ger dig många motgångar i livet och att vi får diagnosen sent gör det inte lättare heller. Eftersom du möts av motgångar som känslig när det gäller känslor, utrbrott, ilska, minnet, dubbeltänkandet du kanske har ibland. och hundratals gånger tänker du säkert "jag önskar jag inte var såhär, jag vill vara norman". Dom som har fått medicinering mot det vet att man tänker så medan de som nyss fått veta det inte vet riktigt. Men det är så. Att ta bort din diagnos är som att ta bort 25% av Amanda. Det är du! Din ilska, din glöd att kämpa och framförallt din starkhet. Att klara sig igenom livet med det är svårt och speciellt nu vid sen utredning men du klarar det och de är något du ska vara stolt för. Folk tror att jag skryter om adhd:n och det för jag! Enbart för att jag älskar hur stark jag är som klarar av att gå igenom denna period med det. Det förstår inga andra än vi, hur svårt de egentligen är. "Du har ju damp du". Skratta dom i ansikte då. Dom tror du skrattar med dem men egentligen åt dom. Dels för att dom inte har en aning om vad det egentligen bara för för att du är så stolt över att du har de! Så jääävla stolt ska du vara! :) Impulsiviteten, hyperaktiviten och allt det där underbara hos spontana människor har du, plus lite därtill! Och det älskar man hos en människa. Var stolt för vem du är för ingen annan är så stark som du!

"Man väljer hur sitt liv ska bli.
Man väljer sin tid, hur man själv vill spendera den, men främst med vilka.
När du blir sjuk märker du vilka som är dina vänner, och vilka som bara utger sig för att vara det.
De som väljer att svika dig under din sjukdomstid är inga vänner,
det är de som väljer att stötta dig och vara med dig som är det.
De som är energitjuvar och tar mer än ger, de som inte unnar dig lycka är inte din vän.
Oavsett hur man själv mår, finns det inget viktigare än att ställa upp för en kompis som behöver det.
"sätta andra före en själv"
Och om man då sviker är inga argument godtagbara, för då har man redan visat sitt sanna jag gentemot sin vän"