Allt dehär med kärlek så tror jag de är meningen att man ska falla isär för att bli hel igen. Kärlek är så underbart ibland och ibland ett rent helvete. Upp och ner hela tiden som en bergochdalbana. Då kom jag och tänka på en sak, varför vill man alltid ha det man inte kan få? Alltid när man når sitt mål, får det man alltid viljat ha duger det inte längre. Då vill man plötsligt ha något annat, något bättre. När man har "vunnit" personen man alltid viljat ha, har kontroll och makt över den människan väljer man att ta avstånd. Kanske är de rädsla och osäkerhet som hindrar mig till att våga, våga satsa och riskera. Någon mer än jag som känner såhär? Kanske blivit sårad förut och rädd att släppa in nya människor för då riskerar man att bli sårad igen. Men man kan ju aldrig utgå från att kärleken kommer finnas där förevigt, om man inte kämpar för den och engagerar sig i det. Det går om man verkligen kan och vill. Det gäller bara att orka fortsätta kämpa, vara stark och inte ge upp. Känslan av att aldrig ge upp det man har, har man enbart känt om man har varit kär själv.

klockren bild