Kom nyss hem från match med Fanny. Hur bra match som helst eller spännande. Var så inne i den haha. Saik vann, wohoo. Inte nog med det måste jag vara världens känsligaste människa. Kollar upp och möter E och jag kunna knappt säga hej. Blev tårögd och började berätta för Fanny hur fin han är. Spyr på mig själv att jag är så äckligt in love i någon jag inte vill vara det i. Blääää. Inte sett honom sen strax efter jul och därför har jag känt mig lugn och helt obrydd typ. Nej såklart inte men har mått bra och inte "saknat" lika mycket. Så tanken har väl funnits att börja umgås med honom som vän igen eftersom jag saknar honoms sett att prata på, hans skämt, humor och allt. Men nej. Jag är verkligen inte redo och de suger... Mår så bra med honom ju och trivs så bra i hans omgivning även utan honom nära men bara i samma rum! Hans familj är fantastisk och jag tänker inte ens ta upp maten de lagar. Allt är så... allt fick mig att må så bra och känna mig så trygg. Sväljer klumpen och ler. För jag har världens bästa vänner, en av mina fina fyllde ju år idag också! Och imorgon är det Karins tur att få fylla 18 år. Gobitarna. Oavsett hur mycket jag saknar, vill tillbaka osv bara för att må bra eller känna som jag kände så får mina vänner mig att må så bra genom allt! Jag är verkligen inte ensam det är allafall en sak som är säker. Trots att jag känner mig helt tom, ensam och osäker