En vardagskväll som många förr. Tänker tillbaka på hur speciellt det var att dela dem med dig, och även om du inte var nära så delade jag kvällarna med att du är min och jag är din. Nu är mörkret här igen och minnena känns plötsligt som från igår. Jag tänker inte på dig så ofta längre, vet inte om jag gjorde det ikväll heller men någon slags känsla nådde mig. En del av mig lever kvar i oss, ibland kommer jag på mig själv att skratta och le åt något du gjorde. Precis som om du gjorde den nu. Ibland kommer jag på mig själv att berätta något glatt om dig när mina vänner pratar om deras tokiga pojkvänner. Det är säkert en del i att komma över någon, att man kan titta tillbaka utan att känna sorgsenhet. Delen av mig som fortfarande är i oss blir mindre och mindre men har en tendens att växa sig större ibland. Den växer sig större när jag vandrar och ser platser där vi satt vår kärleksstämpel. Den växer sig större när jag för en stund minns hur din röst låter, hur du luktar och hur du skrattar. Den växer sig större när jag minns att du var min bästa vän. Den växer sig större när en annan pojke kysst mig eller rört vid mig precis så som du brukade göra. Den växer sig större just denna kväll då du kommer och i något samtalsämne under min vardagskväll. De var nya äventyr var dag. Av någon anledning växte oss i mig sig större idag när jag skulle somna i min trygga säng. Den har plats för två. Ikväll växte oss i mig sig större när jag tänkte att här i min trygga säng har du hållit om mig, kysst mig med all din kärlek och sagt de finaste ord jag någonsin hört. Ord som du lovade skulle vara för evigt. Den växer sig större i mig när jag vet att idag är de orden och du som bortblåst ur mitt liv. I detta nu betyder de stora orden ingenting.