För många är kärlek ett spel. Ett spel utan regler. Vad gör man om det inte finns några regler? Man skapar sina egna regler. Precis. Hur brukar det sluta? Helt åt helvete. Korrekt.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på det här. Varför har vi förvandlat kärleken till ett spel? Kärlek är inte ett spel. Det handlar inte om att vinna eller att förlora. Det är inte poängen. Poängen är att hitta någon som man kan dela allting med. Vad är allting? Om ni frågar mig så skulle jag säga att det är det förflutna, nuet och framtiden. Allt. Man berättar allting för varandra. Man berättar vad man tänker, vad man känner och vad man tycker. För att få ett förhållande att fungera så måste man vara ärlig. Är man ärlig man kan lita på varandra. Kan man lita på varandra så kan man dela tankar, känslor och åsikter med varandra. Man kan dela livet med varandra. Både det bra och det dåliga, allt. Man håller varandra i handen i både med- och motgångar. Det spelar ingen roll vad som händer, man släpper inte taget. Eller jo, om man gör kärleken till ett spel så släpper man taget. Men då är det inte kärlek, då är det något helt annat vi pratar om.

Det är inte lätt. Jag har deltagit i det här sjuka spelet många gånger. Man ska spela svårfångad, man får inte vara för ”på” och inte för lätt att fånga. Samtidigt så får man inte verka ointresserad utan man måste ju visa att man tycker om personen i fråga. Det är en tuff balansgång. Jag har nästan fått nervösa sammanbrott när jag har försökt att följa balansgången och reglerna, reglerna som inte existerar. När det inte finns några regler så kan tyvärr vissa människor missbruka detta. Lögner och svek i form av otrohet eller kanske att man lurar någon bara för att fylla upp ett stort tomrum i sig själv.

Ett tomrum som någon annan har skapat. Kanske den första kärleken som slutade vara kär och hittade någon annan att älska och dela allt med. Den första kärleken som ekar med sin frånvaro i ditt stora tomrum. Ett tomrum i ditt hjärta och en smärta som sprider sig till hela kroppen. Det gör ont överallt. Hur kan man bota detta? Första hjälpen i form av någon ny är ett vanligt knep. Du lurar den här personen som är din första hjälp, en person som kanske aldrig har älskat förut och hittar sin första kärlek i en trasig människa som inte riktigt vet vad kärlek är längre. En person som missbrukar kärleken genom första hjälpen. Du missbrukar kärleken. Det värsta är kanske inte att du lurar någon annan utan att du lurar dig själv. Det är lätt hänt. Det svåraste är många gånger att vara ärlig mot sig själv. Vad känner jag? Hur mår jag? Vill jag verkligen det här? Är jag kär i den här människan som står framför mig? Vet jag ens vad kärlek är? Ja, vad fan är kärlek?

Börjar man ställa sig dom där frågorna så är man tyvärr inte kär. Jag har varit där, flera gånger. Jag har ljugit för mig själv, förträngt mina tankar och tänkt med hjärtat istället. Det har inte slutat nå vidare. Det har slutat med ett krossat hjärta, en flod med tårar och en förvirrad liten tjej som varken vet ut eller in. Det jag visste allra minst var hur fan jag kunde ljuga så bra för mig själv. Hur kan man lura sig själv så brutalt? Jag lyckades blanda ihop kärlek med bekräftelse. Ja ni hör ju hur det låter. Mindre lyckat kan man säga med finare ord. Tänk att man kan vara så kåt på bekräftelse så man lurar sig själv och någon annan att man älskar den personen bara fär att känna existensvärde. Helt fucked up är vad det är. Då handlar det inte om att älska. Då handlar det om att man måste lära sig att älska sig själv. Man kan inte älska någon annan och ge den personen den kärlek den förtjänar om man inte älskar sig själv. Mission impossible.

Älska, ett stort ord som är lätt att missbruka. Idag är jag väldigt försiktig med hur jag använder det ordet. I vilket sammanhang och till vilka personer som jag kombinerar tre små ord som tillsammans blir så oerhört stora och betydelsefulla. Jag-älskar-dig. Damn, förstår ni innebörden av den där meningen? Jag trodde att jag förstod det, men det gjorde jag inte. Nu förstår jag. Idag så vet jag. Hur kan jag veta det? Jag bara vet. Det går inte att beskriva med ord, det är för starkt och för stort. Men mitt leende säger väl kanske det mesta? Antagligen.

Jag har slutat spela ett spel med kärleken och alla inblandade. Jag har sårat människor genom mina handlingar och jag har själv blivit extremt sårad på grund av andras beteende. Det är inte okej, inte på något sätt. Vi får inte glömma bort att det finns vissa oskrivna regler när det kommer till kärlek. Vissa saker gör man bara inte, det handlar om vett och ettikett. Sunt förnuft. Medkänsla. You name it. Vad fick mig att sluta spela? Svaret på den frågan är mycket lätt. Kärleken fick mig att sluta spela. Har man hittat rätt så behöver man inte spela längre. Det är kanske det som gör mig så säker på att jag vet vad kärlek är. Jag bara vet. Du fick mig att sluta spela och tro mig när jag säger det här. Jag vill aldrig vara delaktig i det där spelet igen. Man leker inte med någon annans hjärta, inte sitt eget heller för den delen.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på det här. Varför har vi förvandlat kärleken till ett spel? Kärlek är inte ett spel. Det handlar inte om att vinna eller att förlora. Det är inte poängen. Poängen är att hitta någon som man kan dela allting med. Vad är allting? Om ni frågar mig så skulle jag säga att det är det förflutna, nuet och framtiden. Allt. Man berättar allting för varandra. Man berättar vad man tänker, vad man känner och vad man tycker. För att få ett förhållande att fungera så måste man vara ärlig. Är man ärlig man kan lita på varandra. Kan man lita på varandra så kan man dela tankar, känslor och åsikter med varandra. Man kan dela livet med varandra. Både det bra och det dåliga, allt. Man håller varandra i handen i både med- och motgångar. Det spelar ingen roll vad som händer, man släpper inte taget. Eller jo, om man gör kärleken till ett spel så släpper man taget. Men då är det inte kärlek, då är det något helt annat vi pratar om.

Det är inte lätt. Jag har deltagit i det här sjuka spelet många gånger. Man ska spela svårfångad, man får inte vara för ”på” och inte för lätt att fånga. Samtidigt så får man inte verka ointresserad utan man måste ju visa att man tycker om personen i fråga. Det är en tuff balansgång. Jag har nästan fått nervösa sammanbrott när jag har försökt att följa balansgången och reglerna, reglerna som inte existerar. När det inte finns några regler så kan tyvärr vissa människor missbruka detta. Lögner och svek i form av otrohet eller kanske att man lurar någon bara för att fylla upp ett stort tomrum i sig själv.

Ett tomrum som någon annan har skapat. Kanske den första kärleken som slutade vara kär och hittade någon annan att älska och dela allt med. Den första kärleken som ekar med sin frånvaro i ditt stora tomrum. Ett tomrum i ditt hjärta och en smärta som sprider sig till hela kroppen. Det gör ont överallt. Hur kan man bota detta? Första hjälpen i form av någon ny är ett vanligt knep. Du lurar den här personen som är din första hjälp, en person som kanske aldrig har älskat förut och hittar sin första kärlek i en trasig människa som inte riktigt vet vad kärlek är längre. En person som missbrukar kärleken genom första hjälpen. Du missbrukar kärleken. Det värsta är kanske inte att du lurar någon annan utan att du lurar dig själv. Det är lätt hänt. Det svåraste är många gånger att vara ärlig mot sig själv. Vad känner jag? Hur mår jag? Vill jag verkligen det här? Är jag kär i den här människan som står framför mig? Vet jag ens vad kärlek är? Ja, vad fan är kärlek?

Börjar man ställa sig dom där frågorna så är man tyvärr inte kär. Jag har varit där, flera gånger. Jag har ljugit för mig själv, förträngt mina tankar och tänkt med hjärtat istället. Det har inte slutat nå vidare. Det har slutat med ett krossat hjärta, en flod med tårar och en förvirrad liten tjej som varken vet ut eller in. Det jag visste allra minst var hur fan jag kunde ljuga så bra för mig själv. Hur kan man lura sig själv så brutalt? Jag lyckades blanda ihop kärlek med bekräftelse. Ja ni hör ju hur det låter. Mindre lyckat kan man säga med finare ord. Tänk att man kan vara så kåt på bekräftelse så man lurar sig själv och någon annan att man älskar den personen bara fär att känna existensvärde. Helt fucked up är vad det är. Då handlar det inte om att älska. Då handlar det om att man måste lära sig att älska sig själv. Man kan inte älska någon annan och ge den personen den kärlek den förtjänar om man inte älskar sig själv. Mission impossible.

Älska, ett stort ord som är lätt att missbruka. Idag är jag väldigt försiktig med hur jag använder det ordet. I vilket sammanhang och till vilka personer som jag kombinerar tre små ord som tillsammans blir så oerhört stora och betydelsefulla. Jag-älskar-dig. Damn, förstår ni innebörden av den där meningen? Jag trodde att jag förstod det, men det gjorde jag inte. Nu förstår jag. Idag så vet jag. Hur kan jag veta det? Jag bara vet. Det går inte att beskriva med ord, det är för starkt och för stort. Men mitt leende säger väl kanske det mesta? Antagligen.

Jag har slutat spela ett spel med kärleken och alla inblandade. Jag har sårat människor genom mina handlingar och jag har själv blivit extremt sårad på grund av andras beteende. Det är inte okej, inte på något sätt. Vi får inte glömma bort att det finns vissa oskrivna regler när det kommer till kärlek. Vissa saker gör man bara inte, det handlar om vett och ettikett. Sunt förnuft. Medkänsla. You name it. Vad fick mig att sluta spela? Svaret på den frågan är mycket lätt. Kärleken fick mig att sluta spela. Har man hittat rätt så behöver man inte spela längre. Det är kanske det som gör mig så säker på att jag vet vad kärlek är. Jag bara vet. Du fick mig att sluta spela och tro mig när jag säger det här. Jag vill aldrig vara delaktig i det där spelet igen. Man leker inte med någon annans hjärta, inte sitt eget heller för den delen.