Det är okej att känna
Jag lovade mig själv varje dag från dag ett jag såg denna film på facebook att inte se den. Jag lovade mig själv att blunda och hålla för öronen när någon annan kollade på den. Men igår när jag satt hos Eric och hans Mamma kollade på den och jag hörde vissa ord dom sa i filmen vid middagen så kunna jag inte hålla mig längre än tills nu. Nu sitter jag här gråtande, skakar och har en sten i magen och en klump i halsen som vill upp. Jag klarar inte av att veta av, se eller höra att det finns så många. Så många som drabbas för det får mig att kolla på alla mina vänner på ett annat sett. Se på mina släktingar och fundera hur dom mår. Fundera hur jag mår. Fundera på om jag skulle fått det kan det då gå i arv till mina barn när jag blir vuxen. Blir jag vuxen? Kommer alla mina vänner bli vuxna? www.ungcancer.se
Kommentarer
Trackback
