Deprimerad blogg jag har, tycker ni inte haha? Men man får ibland.

Suttit inne hela kvällen och kollat in i väggen. Tänk på allt och alla. Jag vet inte hur jag känner, mår eller någonting. Känner mig död i kroppen. Så mycket tankar, frågor och mycket mer som gör hela huvudet till en tickande bomb. Det är inte lätt när det är så mycket som händer i ens liv på samma gång. Okej om de hade varit något bara men verkligen allt på samma gång. Jag blir... frustrerad. Kan inte få ut känslor, tankar på något vis. Inte nog med att jag inte vet vad som händer imorgon, i övermorgon, om en månad eller ett år med mig. Inte nog med att allt är kaos. Så sitter jag själv hemma, just idag. 18 december. Det är helt fel. Han skulle varit här med mig. Han är en så bra människa. All uppmärksamhet man faktist får av andra nu gör det nästan enklare. Sanningen är hemsk och jag låter lös nu men jag menar självklart inte att jag äcklar runt. Verkligen inte. Menar att få komplimanger varje dag av andra. Att veta att det finns fler än honom som kan säga sånt fint.

Det är obehagligt att känna mig så sluten fast jag är fri. Men det finns många just nu som bryr sig så mycket och som man märker att verkligen bryr sig om mig. Tänker inte skriva en lista på namn för ni vet vilka ni är. Och jag är så tacksamma för det, för att ni frågar hur jag mår. För att ni försöker. Jag kanske inte visar det så bra just nu men jag är så tacksamma. Och sen har vi några få som faktist vet saker som ingen borde veta kanske, och jag vet att ni bryr er och är oroliga. Jag älskar er så