Ibland funderar jag på hur mitt liv skulle sett ut idag utan Karin! Och vad jag skulle göra utan henne! Jag skulle nog dö,  helt sluta existera. Jag träffar henne nästan varje dag, det är som min andra bättre hälft. Ibland kan jag inte förstå att flickebarnet är lika gammal som mig – för i min värld är hon flera ljusår äldre än mig.(allafall i många tillfällen)

Jag är som hennes lilla dotter som hon måste ta hand om och lära viktiga saker i livet. Ibland tar jag hand om henne också, men inte på samma sätt. Jag lyssnar och försöker förstå och försöker säga något smart, ibland misslyckas jag men jag försöker! Däremot är jag väldigt bra på att få henne att skratta!

Jag ringer henne minst 4 gånger om dagen. Jag har egentligen inget att säga utan jag vill bara prata med henne.

Jag lärde känna henne för några år sedan. Aldrig då hade jag förstått att vi skulle bli så nära. De var "jag vet vem hon är" Trots att vi är som natt och dag – finns det nog ingen som känner mig så bra som hon. Hon är nog mitt livs stora kärlek och min allra bästa vän

Ibland hittar man någon som man bara klickar med. Det behövs inga knep eller någon kamp. Det är enkelt och okomplicerat redan från början. Den rena och ovanliga känslan när det händer. När du vet från start att det här är något bra, det här är rent och som det ska vara. Det här kommer att bli roligt. Fritt från osäkerhet och rädsla. Ni vet, när man ser på någon och brister ut i ett skratt fyllt av värme och förhoppningar. Känslan av att det är nu det börjar. Om jag får välja mellan alla sinnestillstånd man kan känna, så är det här min favorit. Den leken som inte är något mer än en lek - inga spel, inget fusk. Att spela svår ett minne blott. När man vågar ringa när man känner för det och veta att han svarar. När man ses och med ens blir barnsligt glad över personens närvaro.

När man, utan att man förstår det själv, blir en gladare människa av den människan. När hjärtat känns lättare och det svåra inte alls speciellt svårt. Å den känslan, den som fyller upp hela magen med lättsamhet. Tänk hur speciellt det är att en person kan göra mig till en bättre person bara av närvaron i mitt liv. Det alldeles ljuvliga i när han retas med mig. När någon tar fram den barnsliga sidan, den som annars inte syns så ofta i ett liv där man ska vara vuxen.

Precis den känslan som får en att glömma vad kärlek har gjort med en tidigare. Så självklart att våga igen när man minns hur kärlek spelas ut i alla regnbågens färger. Det existerar så oändligt många former av kärlek. Övertygelsen som tillslut når en av att det är värt det, det är verkligen värt det, att få bubbla av skratt igen och känna den där fullkomligt ljuva känslan av nyförälskelse.