Upp på morgonen. Ner från sängen. Väckarklocka. Frukost, kläder. Deodojävlarant. Duscha? Duscha kan du göra själv! Packa skolväska. Ligga under täcket en liten stund till. Busskurer. Rök framför ansiktet. Rök framför andras ansikten. Snorar jag nu igen? Styv skjortärm och klockan är inte mer än halv nio. Somna inte. Blunda i skolbänken (bara en liten stund). Lunchrast?

SMS, PMS, BRB, FCN. Logga ut, logga in. Logga av. Lägga av.

Strumpor kliar och busschaufförer ler. Vita tänder har de. Jag ler med stängd mun. Jobb? Vill inte tänka på det. Framtid? Tar hand om det efter Skolan. Sheldon. Sheldoff. Nyheter. Radio- Lyssnar någon på det längre? Mellanmål. Vad är hallonkräm egentligen för något? Vill inte tvätta duken så jag vänder på den. Samma sak med tröjan. Mössan och min personlighet (nej, inte egentligen. Vänder tillbaka igen) Playstation. Böcker. Läxa? Överstrykningspennan kommer fram. Gula, blå, gröna och rosa linjer. Läxa kan du göra själv! Mamma på telefon. Skulle ha Smartphone säger du. Vill inte säger jag. Skulle strunta i telefon helt tänker jag. Samma kläder som igår. Ingen märker. Kväll. Pustar ut. Datorn kraschar. Igen. Pratar på. Pratar ut. Pratar högt. Går in i vardagsrummet för att återigen konstatera att de inte är något på TV. Kollar kylskåpet. Bränner vid mat. Somnar.

Tisdag i morgon. Jag skrattar utan anledning och längtar.

Rubriker stämmer. Nu är det såhär, jag måste skriva av mig. Passar på nu när man inte har så många läsare. Som de flesta vet har jag mitt tjejgäng som jag gör allt med. Men så kan jag inte säga längre, jag hade!
Ni vet när allt runt om bara är en jävla röra så man vet knappt vad man säger eller vad man gör? En sådan period har jag haft. De sa en sak och jag spelade över tycker jag själv nu efteråt. Jag förlorade det viktigaste och finaste jag haft. I början brydde jag mig inte för jag förstod inte att dessa människor hade en så stor plats i mitt hjärta. Inte förens nu har jag fattat. Erik min pojkvän blir t.om orolig över mig. Så fort vi småtjafsar, tex i bilen. Öppnar jag bildörren och försöker hoppa ut. Utan att vara rädd, för jag vet det... Det mina bästa vänner visste redan då. Jag har bara dom och Erik. Och utan Erik har jag ingenting. Ärligt talat, jag älskar honom så otroligt mycket och han är den som torkar mina tårar så fort jag tänker på sommaren, eller utekvällar överlag med de tjejerna jag en gång hade. Jag förstod inte att de älskade mig, jag började hacka ner på dem. Varför? För jag skulle se hur de ska ta det. Eftersom jag inte kände att jag fick något tillbaka, jag försöker ge jag försökte skapa tiden. Men inte så mycket jag hade kunnat. Såg fram emot att sluta jobba så jag hade pengar och göra saker med dem. De människor jag ville göra allt med. Jag har en klump i magen, halsen och är tårögd när jag skriver detta. Vet inte om de är för jag skäms, är ledsen eller bara känner saknad. De är nog alla delar. Oavsett om allt är försent nu, för oavsett hur mycket jag anstränger mig så får jag inte tillbaka kontakten. Och om jag en vacker dag får det så har jag nog förstört de vi hade.

Ni kanske tycker de ser ut som jag skriver en hel jävla sofijah låt men detta är hemskt. Jag har aldrig känt mig såhär. Jag bor inte ens hemma för kan inte vara ensam. Första natten själv inatt på 2-3 veckor tror jag och de var hemskt. Låg inte och saknade Erik som jag trodde utan jag låg och skratta medan jag samtidigt grät över roliga saker jag tänker på. Jag förlorade inte bara mina närmsta vänner utan även min absolut bästa vän. Jag vet inte vad jag ska göra och hade jag kunnat frågat er om vad jag ska göra för att de ska bli bra hade jag gjort de. Men istället visar jag svaghet. Leker stark, obrydd, tuff men de går inte. Inte ens JAG klarar av en sådan sak och jag brukar kunna göra det. Men de är då jag fattar hur ont det här gör för mig. Men som sagt, är överlycklig att Erik är där, håller om mig varje dag då jag brister. Försöker ge mig tips på hur jag ska ställa allt till rätta. Jag tror jag varit i skolan 4 dagar MAX på 3 veckor. Jag skyller på att jag inte har några lektioner så jag inte får ångest men sanningen är den att jag är för svag. Det ömmar i mig och jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.

Jag hör ofta om förhållanden då någon varit otrogen hit, en annan ljög dit osv. Ni förstår? Inte något den ena i förhållandet tror utan vet! Det får mig att tänka lite. Jag har ett förhållane nu tex. det spelar ingen roll vad han gör eller säger vissa dagar för jag får för mig att det är något. Kommer det från allt man har hört av andra förhållanden? De är ju sjukt isåfall.

För jag är inte lätt att bli provocerad genom sånt alls! Utan hör jag något om någon som nydligen kommit in i mitt liv har jag lite is i magen men skaffar mig egen uppfattning om människan. Trots att jag så många gånger har blivit bortbytt, lämnar, varit i förhållanden där killen har varit otrogen. Men skam den som ger sig, de som får mig att vara nojig ibland kanske? Men trots de så är det så jävla viktigt, speciellt i denna stad och skaffa sin egen uppfattning om folk och inte lyssna på allt snack som går. Har hört så mycket om mig också som gör en förvånad för inget stämmer och de är väl det som får mig att vara så noga att inte lyssna på allt skit om folk, utan ha lite is i magen och ta allt med en liten, liten, liiiten nypa salt.

Men det här med att vara rolig att killen ska vara otrogen eller så är ju bara sjukt om han aldrig varit det mot dig tidigare. De är ju ungefär som att tänka "tänk om jag blir påkörd om jag går över den här vägen nu?" "tänk om jag går på en bomb nu?" Det är så sjukt men så sant och jag förstår inte vart känslan kommer ifrån ibland. Kanske för att man har blivit sårad och är kär, så man inte vill förlora människan för något sånt.

Har precis blivit bjuden på glass hos världens bästa Karin och på Fredag får jag träffa Amanda, gå ut på krogen, festa här hemma och må bra. Så en kommentar imorgon elelr tills jag fyller och jag orkar inte ens prata med den människan. Brinn upp i en eld, bara för ni är på dåligt humör och homo behöver ni inte kasta den bollen på de som mår så jävla bra!

gammal bild men precis så känner jag nu, just die

Nu är det 13 dagar kvar och jag har haft ont i magen av förväntningar i ca. 3 månader. Håller på att flippar över! Men nu när jag sitter här och de enbart är 13 dagar kvar blir jag nervös- Visst dessa 13 dagar kommer kännas som 6 veckor typ MEN det är ändå bara 13 dagar. Alla roliga saker som krogen, kunna byta ut mitt bankomatkort, kunna köpa lättöl och tusen andra saker. Det ska bli kul och jag kommer känna mig så vuxen.

Men det betyder också att jag blir vuxen till en viss del. Jag kommer flytta hemifrån inom kort framtid. Jag vågar inte ens söka jobb och snart ska jag överleva på min egna ekonomi som jag ska tjäna själv.

Min mamma och pappa håller mig inom galler. Jag är deras lilla ögonsten och snart är jag inte de längre. Sure så länge jag bor under det här taket är det deras regler men inte på samma nivå. Efter att levt så begränsat till att jag får välja mina egna val, vägar och allt nu i livet. Känns läskigt. Jag minns fortfarande när man hängde på skolgården med en glass vid 13 års åldern som igår. Allt, vad händer med det?

Jag uppskattar fortfarande allt i lvet och tänker vara ung så länge jag kan. Sure, regler osv blir annorlunda men jag tänker inte låtsas som att jag är vuxen mer än på affärer och sånt. För på min fritid älskar jag att skratta, spela över, sitta ute med en glass, PÅ min gamla skolgård. Jag tänker fortsätta med det. För om 2 år kommer jag vilja vara 17 år igen så jag lär passa på och leva så länge jag kan.

Visst är jag nervös men ändå så jävla taggad!

Jag måste skriva av mig, kanske blir helt osammanfattande och konstigt men så mycket i huvudet nu. Vet varken in eller ut så fick jag reda på nyss att jag ska skriva en massa när vi ska till Berlin med klassen nästa år. Det gjorde mig extra irriterad när jag sitter här och har så jävla mycket redan jag inte kan ta tag i när ALLA vet om det ändå ger dom mig uppgifter som inte går till denna värld!

Jag blir så leds när jag förstör för mig själv exakt varje gång. När jag väl får lillfingret ska jag ha hela handen och därefter påföljder. Man kan omöjligt ha kakan och äta den också. Jag hatar drama men sätter mig i situationer jag inte ens KAN hantera. Orkar verkligen inte, mitt huvud sprängs. Det är galet och ni tror jag tycker synd om mig själv men de är sant. Alla punkter och allt ekar i huvudet och de är överbelastat. Att inte veta vad man vill, vad man har, vad man har att förlora, riskera, diskutera osv jag orkar inte. Trött jag blir på mig själv, fan för mig själv, fan!

S.Å S.J.U.K.T J.Ä.V.L.A G.L.A.D!!!
Var inte så illa som jag oroade mig för, oroade mig för det värsta så man bara kunna bli glad om de var åt andra hållet eller inte jätte förvånad o mde var åt helvete. De var en liten fjant sak som inte alls kommer kräva mycket tid att fixa.

Åkte till stan efter nyheterna och fick ett par nya gymskor, så jävla glad!!

Världens gladaste tjej just nu som sitter och äter exotic snacks. Det min lön kommer ta slut på när jag blir vuxen tror jag. Åh ni kan inte ens förstå min lycka just nu!!!!!!

tar samma bild som jag använde mig av för en vecka sedan ungefär på inlägget jag skrev om vad de var med mig osv. Så ni får en liten koppling för var det handlar om. åååhhihihi