Det var två månader sedan som jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att vara stark. Det betyder inte att det inte är synd om mig. Det betyder inte att jag inte har varit med om något jobbigt. Det betyder inte att jag har det lätt. Det betyder inte att jag inte har brytt mig. Att jag är stark betyder inte att jag inte har några känslor. Det betyder att jag har alla känslor i världen.

Folk tror nog alltid att man klarar sig så bra själv när man visar sig stark. Att man tar all skit. Att ryktena inte biter eller kommentarerna inte känns. Att det man får höra inte gör ont eller att hans namn inte fortfarande är en kniv. Ingen som förstår att hela staden fortfarande är ett minfält.

Allt känns. Men jag måste vara stark för att överleva. Det är därför som blicken är svart och sen kan människor skvallra hur mycket de vill om hur dum eller hård eller elak man är, men det handlar bara om ren och skär överlevnad efter en sorg större än allt annat.

Och till alla er som tror att man inte klarar det. Man gör det. Man skrattar tillslut. Man älskar igen. Man börjar leva utan att man ens inser det själv. Glöm inte bort det. Jag klarade det. Du klarar det. Vi klarar det. Tillslut inser man att denna smärta man tagit sig igenom har gett något väldigt fint - en styrka man aldrig trodde att man hade. Känslan av att vara en stark människa.