Jag har alltid varit konstig utav mig. Udda. Och då menar jag inte som tjejer som lägger upp bilder på sig själv och sina tjejkompisar och gör någon konstig min. Utan jag menar UDDA!

Jag är som alla andra från barndomen. Växt upp och typ blivit mobbad när jag var jätte liten.(kanske inte som alla andra då haha) Jag var så liten och mammas morsgris och en tönt! Det kan vara därför jag är den jag är idag. Står på mig, är rak i ryggen och står starkt för mina åsikter. Folk i min omgivning har alltid haft svårt med mig. Jag vet inte riktigt varför, det kan ju vara min ärlighet. Folk som bara känner mig halvt, genom facebook typ. Tror jag är väärldens största bitch och därför hatar jag facebook haha. Men alla som har lärt känna mig tycker motsatsen. För dom vet att saker jag skriver är oftast ironi. Saker jag säger därimot är ärlighet. Men det är sällan jag säger te.x. Gud va ful du är! Aldrig rättare sagt haha. Så folks uppfattning om mig är väldigt starka. Egentligen bryr jag mig inte, folk får väl tro eller tycka vad dom vill. Huvudsaken är att jag känner att jag kan vara mig själv och det är jag jämt!

I lågstadiet var jag den här lilla tjejen folk kunna säga vad dom ville till. Jag bara skrattade för ville inte visa mig svag men varje dag gick jag hem och grät. Klart jag hade några bra vänner men många störde sig på mig.

I Mellanstadiet var det mina vänner. Alltså dom kände mig på riktigt. Alla runt om kunna kolla snett eller sådär. Jag tänkte inte på det då för jag hade aldrig skadat någon. Jag var bara tjejen som betedde sig som en kille. Högljud, sprallig, kaxig, spelade över. Idag skulle jag vilja säga: skit dryg pojkflicka! Åren gick och jag växte på mig, ändra attityd till en stor del men mina starka åsikter satt kvar.

Folk börja förstå att jag var bara ärlig och ville egentligen aldrig någon nått dumt. Utan saker flög ur mig och jag förstod inte själv. Det var väl i 8an då jag fick diagnosen.ADHD. Jag älskar att vara annorlunda! Jag älskar att vara ärlig, att vara impulsiv. Jag skulle kunna klätt mig som en clown och gått genom stan bara för skojskull. Ställt mig på ett bord och dansat. I högstadiet hade jag en vän som var väldigt lik mig. Jessica Backman. Vi gjorde väl alltid sånt bara för att skämma ut oss och skratta tills vi tappa andan. Jag är mig själv och är så stark som människa. Jag går visserligen och lär mig saker som att läsa av andra, att kunna ta en konflikt och sådant som man lär sig i 5an. Men jag klarar det och är så stolt över mig själv.

Jag trivs bland folk som utmärker sig lite extra och jag är så själv. Inte för mycket eller jo ibland men ja helt okej. Alla lärare som tar upp mig som exempel. Alla lärare jag bråkar med. Alla vuxna som berättar historier på historier om hur dum jag varit och hyper. Tjejen som blir ihågkommen som: ja men hon som pratar hela tiden. Hon som aldrig är still! Hon som skämtar på sin egen och alla andras bekostnader. Hon som är en djävul men med det största rödaste hjärtat jag någonsin träffat. Allt sånt där, det är något speciellt.

Jag tänker ofta djupt. Så det verkligen knakar i huvudet på mig. Kan vara från Sveriges fega land. Över att alla är så fega över vad folk ska tycka om ens åsikt. Vågar inte köpa ett par skor för dom kan manipuleras utav andras tycken hur dom ser ut. Kanske köpa ett par skor, ens vän säger att dom är ful och sen använder man dom inte. Sure jag är så själv många gånger men jag kan säga det också om någon frågar: Varför har du oäkta converse? jag: ja det kanske stör dig och visst det är inte lika roligt med oäkta, men varför ska jag köpa ett par skor för 800kr när det finns exakt lika utan märket för 200-300kr? Självklart vill man ha äkta men vafan spelar det för roll?

Alla gånger jag sitter i skolan och bara kollar rakt fram med fast blick. Eller med mina vänner då jag sitter och tittar in i ljusen och bara tänker, på en buss, på cyklen, när jag går och ja alla gånger! Så tänker jag. På kärlek oftast men även respekt, skolan, vänner och så mycket mer.

Men om människan. Förstår du hur fantastiskt det är att lära sig om människor? Varför vissa reagerar som mig, eller varför vissa bara kan svälja att dom har fel utan att frågesätta. Eller varför man mobbar? Eller varför vissa som är så fina är så blyga eller har dåligt självförtroenden. Deras bakrund osv. Jag har kommit långt eftersom jag själv inte reagerar som andra på tilltal, på uppgifter, på blyghet osv. Det är min diagnos men diagnosen är 50% mig, 50% Jennifer Larsson. Att ta bort den vore hemskt, vem fan hade jag blivit då? Hade jag kanske suttit i ett hörn, inte vågat pratat, varit blyg och världens tråkigaste människa? Jag försöker alltid tyda om någon ljuger, analyserar människor jämt för att tänka ut deras baktanke och vad de tänker på. Jämt.Det är som ett spel, en lek eller kanske en vana bara. Men det är så himla häfitgt när jag märker att jag lär mig, man känner sig synsk.

Det är många gånger man försöker att vara en bättre människa men jag har slutat brytt mig. Varför lära känna andra människor och spela "miss perfect"? Hur blir det då sen när man ska vara sig själv? Många ser mig som en uppmärksamhetsfjant och kåt på att få allas ögon på mig. Att jag är utveckligsstörd eller något liknande haha. Men jag bryr mig inte! För jag vet själv att jag bara vill vara mig själv, det handlar inte om uppmärksamhet utan det handlar om att våga vara sig själv utanför stängda dörrar. Nu under den senaste tiden(den här sommaren och ett tag innan det) Då jag vågade stå för mig själv. Och vara Jennifer Larsson, då fann jag mina riktigt vänner. Jag skulle aldrig kunna bytt ut någon utav dem. ALDRIG. Vissa är närmre, vissa är inte lika bra vänner. Men mitt tjejgäng, mitt sexpack i skolan, alla andra runt om? Jag hade inte ens bytt ut dom mot hela världen!

Folk får titta på mig, visst jag blir irriterad men titta på bara och tyck exakt vad du vill! Folk får himla med ögonen när jag säger något ointressant eller öppnar munnen. Folk får hata mig om dom känner att anledningen till det finns. Men jag vet vem jag är och mina vänner älskar mig och de som inte accpeterar mig, dom skiter jag i! :)