Att komma över någon är som att åka Uppskjutet på Gröna Lund.

Så otroligt nervös när jag står där i kön.

Rädd när det snart är min tur.

Herregud jag vågar inte göra det här, jag kommer att backa ur,

jag är för svag för att klara detta.

Och så ett gäng vänner som står precis bakom mig och peppar,

"klart du klarar det här, du kommer att ångra dig om du inte gör det".

Så sätter jag mig i den där stolen och vill bara kräkas av nervositet.

Vad i helvete är det jag håller på med?

Jag vill ju göra det, men är bara så rädd för att dö om jag nu gör det.

Sen är det som om jag per automatik börjar spänna fast säkerhetsbältet.

Utan säkerhetsbälte dör jag.

Men jag förstår inte riktigt själv att jag är tillräckligt modig för att faktiskt sätta mig där och spänna fast mig.

Så räknar någon ner.

Tre, två, ett.

Och innan jag hinner blinka går en ilning genom min kropp.

När jag kommer högst upp och är halvvägs kommer kräkkänslorna igen,

helvete vad rädd man är ibland.

Hela världen under mina fötter och det är bara en fruktansvärd resa ner innan jag har fötterna på jorden igen.

Hur jag nu ska klara mig ända dit, jag ser knappt marken som jag vill stå på?

Sen hör jag plötsligt mina vänner skratta och hjälpa mig av med säkerhetsbältet, jag behöver det tydligen inte längre,

jag står stadigt på jorden nu.

(även om jag är lite yr)

Så tar mina vänner min hand och skrattar till, säger lugnt,

"Det där var väl inte så farligt?"

Så går vi vidare mot nästa äventyr.

Och på vägen dit är jag så jävla stolt.

Jag klarade det.

Trots att jag höll på att dö när jag satt där högst upp med panik i kroppen och dödslängtan så är jag redan på väg till Frittfall,

för klarade jag det där så klarar jag ju vad som helst.

En jävla panik när man tar sig igenom det, men efteråt mest en kick och en stolthet över att man gjorde det.

Jag granskade dig. Nerifrån och upp. Hela sommaren såg jag dig och varje liten del av dig från din röst till din näsa till din mun till ditt leende till din personlighet blev finare för varje gång jag såg dig. Varje gång jag kollade på dig och du kollade tillbaka och log, jag föll. Jag ville inte falla, jag ville inte bli kär. Inte på en fläck. Jag försökte hitta alla fel på dig, granskade dig utvändigt och invändigt. Inte ett fel hittade jag. Jag försökte få dig att framstå som någon jag inte vill vara nära. Någon som inte berör mig det minsta. Som att du inte fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Men då ljög jag för mig själv. Jag ville röra dig och vara nära dig alla timmar på dygnet. Jag ville inte känna den där kärleken jag kände förr för den gör så ont. Men du min vän. Du fick mig på fall. Några timmar utan din hand i min och det kryper i kroppen. Jag älskar dig så de svider.

Det bästa var nog att vakna upp med dig. Och att gå och lägga sig med dig. Man hann se så mycket mer. Och känna mer. Dofter, smaker och underliga saker. T.ex. när du ryckte till med foten i sömnen, haha. Sa att du älskade mig i sömnen. Eller hur du såg ut som en ängel när du sov. Jag var vaken så ofta. Nyfiken på att se vem du egentligen är. Vad du gjorde och varför. Men mest av allt var det för att du var så jävla vacker. Att lägga sig ner och hur du varsamt la armen kring min midja och drog mig tätt intill dig. Det var så varmt. Så intensivt och innerligt…

Nu handlar varje historia om dig. Varje klädesplagg, varje grå/silvrig bil. Varje gång jag är i Stensätra. Du, du, du. Hur många inlägg jag läser på min blogg, hur många ord jag läser så finns du där. Mellan raderna och i varje mening. Vad gör du med mig? Varför börjar jag rodna när jag tänker på dina och mina stunder? Och varför tänker jag på dig när jag ser två kära hålla hand? Jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen. Att se dig i ögonen och höra dig säga jag älskar dig. Jag skulle gått över eld för att få vara med dig. Men att tjafsa om små saker är inget som ska behövas i ett förhållande. Men jag gör hellre de än genomlider detta. Jag vet att du sitter med en klump i halsen om du läser detta för du vet innerstinne hur fint vi hade det när vi hade det bra.

Det är du som får mitt hjärta att slå volter, min puls att skriva och de är du som får mina sinnen i obalans. Och det gör så jävla ont. Vi var så kära och är fortfarande men vi är för lika. Du var redo att vända blad tidigare än jag. Jag vill fortfarande inte ge upp men nu står jag här. Ensam och ingen att kämpa med. Kanske har du någon ny att älska, att spendera de sista timmarna på dygnet med och någon ny att omfamna om några veckor. Vara med, såsom vi var.

Det känns mest som en kniv i bröstet. Som att någon skär så djupt det bara går. Jag hade slutat älskat mig själv innan du kom in i bilden. Du fick mig att tycka om mig själv och förstå att jag är bra som jag är. Tillbaka på noll. Jag försöker vara någon jag inte är. För jag duger inte och jag har det svart på vitt nu.

Jag ska våga känna igen. Inte idag, inte imorgon. Men snart. En dag ska jag vända blad utan att du finns mellan raderna.